Así sin más, casi como empujada por la intuición hacia un impulso, me lanzo a escribir este blog esperando que llegue al puerto que deba ser. Entré a mi web a cambiar la foto principal y actualizar mis métodos de llegar al público. Es que les músiques de hoy (algunes) hacemos de todo, desde la canción, la grabación, la web, el PR, la ropa, el maquillaje, las conexiones, etc. Y no me quejo, eh! Solo que es mucho a veces...


¿Por qué el título? El título viene de un recuerdo: de gira en Escandinavia, en un vuelo me dan Business Class (cosa que no pasa siempre) y yo en ese momento pienso que hay un error, que esto me lo van a facturar después, que estoy quizás tomando el lugar de otro, que pronto me avisan que no debo estar allí. No fue así, yo misma había hecho el contacto, reservado el toque y el productor consideró que yo lo valía. Y ahí me di cuenta de que muchas veces considero que ciertas cosas o hechos no los merecezco, que hay que sacrificarse aún más.

Es que estoy tratando de ser mejor, analizarme es parte de mi crecimiento personal y así ver dónde puedo mejorar. Me senté hoy en la compu con la idea de trabajar en mi arte y entre tantas tareas a realizar aparece una pequeña voz a veces que me hace dudar de mis dones y cualidades como artista, me pregunta si me lo merezco. ¿Me merezco que escuchen mi música, merezco que me salgan toques alucinantes en lugares mágicos acompañada de enormes talentos musicales? ¿Te pasa también? A mí esa voz a veces me hace perder el tiempo, porque empiezo una tarea y me desconcentra, me trata de llenar de miedos, me quiere inmovilizada, quietita, apaciguada... Trato entonces de pelear con toda hasta arriba, reviso mi camino del tambor, las horas de práctica, los libros leídos, mis estudios sobre el tambor y tradiciones ancestrales, todo lo andado y realizado con mis dos changuitos a cuestas y sobre todo mi necesidad de expresarme! y entonces retomo fuerzas. Y pienso que, aunque no hubiese recorrido ese camino con tanto esfuerzo, me merezco considerarme en primera fila porque soy tan persona como cualquier otra. Y con ese pensamiento me pongo las zapas y me voy a correr al bosque ahora mismo, voy a dejar que la naturaleza me hable y me diga cuál es el próximo paso.


Aquí les comparto esta foto que sacó Fredrik Gille y es parte de mi próximo trabajo musical FE, que será el álbum que compuse para mi madre y su lucha contra el cáncer. Grabamos 5 temas en febrero de 2025 con mi colega Marian Pellegrino en Nevo Studios en Sundsvall con el apoyo de Konstnärsnämnden (Artist Residens), otro en casa y otro yo durante el 2024, serán 7 y simbolizan los caminos de mi madre en esta VIDA/MUERTE/VIDA. Y en eso estoy trabajando y tratando de poner en orden mis pensamientos, quizás este blog / diario me ayude y te ayude en tus propios procesos creativos. Compartir es un buen metodo.


På svenska nu:

Första Raden

Bara så där, nästan som om jag drevs av intuition till en impuls, kastar jag mig in i att skriva den här bloggen och hoppas att den når den hamn den ska. Jag gick in på min webbplats för att byta ut huvudbilden, uppdatera mina metoder för att nå publiken. Det är bara så att dagens musiker (vissa av oss) gör allt, från låten, inspelningen, webbplatsen, PR, kläderna, sminket, bokningarna, osv. Och jag klagar inte. Det är bara att det ibland är mycket…


Varför titeln? Titeln kommer från ett minne: på turné i Skandinavien, på ett flyg fick jag Business Class (vilket inte händer hela tiden) och i det ögonblicket tänkte jag att det var ett misstag, att de skulle ta betalt för det senare, att jag kanske tog platsen från någon annan, att snart skulle de meddela mig att jag inte skulle vara där. Så var det inte, jag hade själv gjort kontakten, bokat flyget och producenten ansåg att jag var värd det. Och där insåg jag att många gånger, många saker eller händelser som jag tycker att jag inte förtjänar, att jag måste offra ännu mer.


Jag försöker bli bättre, att analysera mig själv är en del av min personliga tillväxt och att se var jag kan förbättra mig. Jag satte mig idag vid datorn med tanken på att arbeta med min konst och bland så många uppgifter som ska göras, dyker ibland en liten röst upp som får mig att tvivla på mina gåvor och kvaliteter som artist, som frågar mig om jag förtjänar det. Förtjänar jag att folk lyssnar på min musik, förtjänar jag att få fantastiska spelningar på magiska platser i sällskap med stora musikaliska talanger? Händer det dig också? Den där rösten får mig ibland att slösa tid, för jag börjar med en uppgift och den distraherar mig, försöker fylla mig med rädslor, vill att jag ska vara stillastående, lugn... Jag försöker då att kämpa med allt jag har, min "egen trumbana" alltså min resa med trumman: timmarna av träning, böckerna jag har läst, mina studier om trumman och uråldriga traditioner, allt jag har gått igenom och genomfört med mina två små barn på ryggen, och då återfår jag styrka! Och jag tänker att även om jag inte hade gått den vägen med så mycket ansträngning, så förtjänar jag att betrakta mig själv som en av de främsta, för jag är lika mycket en människa som alla andra. Och med den tanken tar jag på mig mina sneakers och går ut för att springa i skogen, för att naturen ska tala till mig och säga vad nästa steg är.


Här delar jag med mig av den här bilden som togs av Fredrik Gille, och som är en del av mitt kommande musikaliska verk FE, albumet jag komponerade för min mamma och hennes kamp mot cancer. Vi spelade in 5 låtar i februari 2025 med min kollega Marian Pellegrino på Nevo Studios i Sundsvall med stöd av Konstnärsnämnden (Artist Residens), en hemma och en annan som spelade in under 2024. Det kommer att bli 7 låtar som symboliserar min mammas vägar i detta LIV/DÖD/LIV. Och det är det jag arbetar med och försöker ordna mina tankar; kanske hjälper den här bloggen/dagboken mig och hjälper dig i dina egna kreativa processer. Att dela tankar kan vara en bra metod.